90 år.

Farmor fyllde 90 år idag.

Det innebär att hon är ett ynka 9 år yngre än Finland.
Än en hel nation.
Den ålderskillnaden jag har till min bästa vän, har min farmor till Finland.
Nio år. 

Det innebär också att hon var 13 år när andra världskriget bröt ut.

Vi som så ofta tänker att 'det där kriget' var ju så himla länge sen... liksom hundratals år sen! Och så inser man att hon som du träffat så ofta och bott hos så många sommrar under hela din upväxt har genomgått det hela. I första person.

Det innebär också att hon var där under det finska vinterkriget. Det som startade ungefär samtidigt som andra världskriget. Det där kriget under den där riktigt kalla vintern, då hon var 13 år.
Det har hon genomgått. I första person.
I sitt egna land.

Att hon gick på minneshögtiden för veteranerna är ju självklart. Farfar krigade ju. Att man glömmer bort respekten så lätt.

Hon har genomgått så mycket. Allt det vi idag anser som antik historia, det lever kvar i våra gamlas minnen. Alla skott. All skräck. All död. Allt finns där kvar.

Men ändå så har vi henne här idag. Vilken förmån att få fira henne! Och visst skrattar och ler hon fortfarande. Inte överdrivet, men vem behöver det liksom? Jag vet inte alltid om hon inser att vad hon säger och kommenterar är roligt, eller om det bara blir så. Men skratta får man, om man är tålmodig nog.

Och stark är hon. Visst känns det lite här och lite där. Lite ont i rygg, lite ont i ben. Lite svag i armar och lite svag i käkarna. Men hon bor ensam. I tvåplansvilla med källare. Med stor tomt. Och en egen skog. Hon fixar allt det där själv. 90 år. Jag begriper det inte.

Fasters man frågade idag 'den obligatoriska frågan'; hur gör man då? För att leva så länge? Man rör på sig, blev svaret. Precis som alla andra säger. Rör på dig. Visst har hon gjort det också. Det vet jag. Elouge till henne.

Jag hoppas att jag får hennes gener. Hoppas de denna gång är starkare än från mammas sida.
Hoppas.

Nittio år.