Skenkur fra Toosholm 1

1/4/2007 - 1/4/2017

Tio år senare är vi här, Skenkur fra Toosholm 1

Vem skulle trott att vi skulle komma att hänga ihop i 10 år?

Inte 10-åriga Mirella i alla fall. Hon förstod nog inte vad "livet ut" betydde.

Nu har jag bättre koll.

Tänk dig,

Jag har gått från barn till vuxen under tiden vi känt varandra,

från 10 år till 20 år.

Du har varit med mig genom både den bästa och värsta tiden i mitt liv, tonåren.

Genom tid av glädjen, vid tid av nerstämdhet.

Du har sett mig gå in i depression och komma ut ur det.

Du har varit med i mina dåliga dagar, och tyvärr har du ibland fått skulden för dem.

Snällt har du haft tålamod när jag suttit och pratat med Gud när vi är ute på våra ridturer.

Även när jag pratat med mig själv...

Jag har utvecklats som hästägare och person.

Jag har gått från en blyg, inåtdragen liten tjej, till en relativt pratglad och självsäker vuxen.

Vilket privilegium jag fått att få känna dig så här länge.

Men allt har ju inte varit frid och följd hela tiden.

Vi har haft dåliga dagar, rent ur sagt skitdagar också.

Och under depression försvinner all lust att göra saker man tidigare älskat.

Förlåt för att jag hade så svårt att ta hand om dig då.

Rädsla har också varit en faktor.

Jag var länge rädd att rida dig ensam.

Jag gjorde det för jag inte hade något annat val. Men jag var rädd.

Och förlåt för alla gånger jag tappat tålamodet med dig.

Förlåt. Det var aldrig meningen.

Lyckligtvis är det så att för att saker ska va dåliga, så behöver det finnas något bra att jämföra det med.

Så saker har varit bra i slutändan.

För vi har haft fantastiska dagar också.

T.o.m. under mina dåliga år har vi haft fantastiska dagar.

Och jag kommer ännu ihåg hur jag förra året för första gången på väldigt, väldigt länge ville åka ut till dig och sköta och rida dig.

Jag VILLE åka ut. Det gjorde mig väldigt glad att plötsligt igen vilja göra saker som jag trots allt alltid älskat.

Vid samma tidpunkt kände jag hur rädsla började försvinna. Jag valde att börja lita på dig.

Det, min vän, har varit otroligt givande det senaste året.

Och jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig är rädd nu heller, men jag är mindre rädd än förut.

Och att bygga på och utveckla mitt tålamod. Det ska jag fortsätta med. Jag lovar.

Du då, lillskunken.

Du har också haft dina rädslor. Jag förstår, du är ju häst.

Det får man leva med. I slutändan gör det ju dig till lite mer av en individ.

"Den där hästen som är rädd för stenar. Och träd. Möjligtvis löv också, beror på humör."

Samtidigt tar du tusen gånger igen all den tålamod som jag inte har.

Hjälp asså, att du orkat med mig.

Du har snällt agerat ponnyridningshäst otaliga gånger genom åren.

Burit vänner, familj och släkt. Varit ridlektionsponny. 

Du är lat och envis kan man säga, men jag bryr mig inte.

Jag är minst lika lat och envis själv. Så vi funkar ihop.

Du är den bästa hästen jag någonsin kunnat få.

Förlåt att jag inte alltid kunnat ge den bästa vården i världen.

Jag har gett det jag kunnat, och jag hoppas du förlåter mig om det nån gång varit för lite.

Jag har försökt. Och tänker fortsätta försöka. Jag älskar dig för mycket inte göra det.

Jag har stannat i stallet i halva dygn åt gången när du varit sjuk.

Dygnat i boden, för att sedan somna på golvet. 

Jag har gått i timmar med dig under de där koliknätterna.

Jag har försökt, och kommer att fortsätta.

Till slut. Tack.

Tack för att du funnits där när jag gråtit.

Tack för att du funnits där när jag skrattat.

Jag har känt dig längre än jag känt de flesta av mina vänner idag.

Därför tycker jag inte det är konstigt att jag kallar dig min bästa vän.

Tack för att du tålmodigt väntat när jag varit arg.

Tack för att du alltid gjort ditt bästa i ridningen.

Du har ingen vänstergallop eller tölt, men det gör dig återigen bara lite mer unik. 

Samma sak med din lathet och envishet. Charming, jag älskar dig trots det.

Tack för att du lärt mig så mycket om både hästar och livet.

Tack för att du hållt mig vid liv under mina tuffaste år.

För en gång i tiden ville jag inte leva,

Men du va en av anledningarna jag valt att fortsätta.

"Livet ut", sa jag ju.

Tack för att du varit den bästa första hästen jag någonsin kunnat drömma om.

Jag älskar dig nu, och livet ut.